Vandring Rosengarten i Dolomiterna, Italien 2002

Föregående år, 2001, hade vi med vänner vandrat del av Europaled 5 från Landeck i Österrike till Merano i Italien. Det gav mersmak! Några av våra vänner berättade om Rosengarten i Dolomiterna och vi läste ”Vandra i alperna” av Eva Hellström-Boström. Nu ville vi också göra denna vandring! Vi bokade flyg till Innsbruck och hotellnatt i Bolzano, packade våra ryggsäckar så gott vi kunde och gav oss iväg. Vi visste vart vi skulle, men inte så mycket mer🙂.

När vi nu, sisådär 15 år senare, försöker återge äventyret utifrån våra dagboksanteckningar och med inscannade pappersfoton så hoppas vi att vi kan göra vandringen rättvisa. Den är och förblir en favvo-vandring med makalösa vyer. Tuff ja, men inga jättesvåra passager.

2002-07-26 Täby – Innsbruck - Bolzano

Kl 7:45 tog vi tåget från Galoppen till Mörby, för att där ta buss 177 till Järva krog. Flygbuss till Arlanda och flyg till Amsterdam och nytt flyg till Innsbruck med Alpen air. Det senare var en upplevelse – ett litet propellerplan som sett sina bästa år🤨. Buss till tågstationen, men nu var det strejk. Först 19:30 skulle strejken vara över. Jag, Kajsa, ringde till hotellet jag bokat och på knagglig tyska förklarade att vår ankomst skulle bli sen.

Vi kom fram till Bolzano efter 22 och enligt uppgift skulle gasthaus ”Reiseggerhof” ligga ca 20 min från stationen. Men det blev en sanning med stor modifikation. Det var kolsvart och det visade sig att vi, enligt vad Ronald tyckte, ”skulle bestiga en halv alp” för att komma till hotellet. Till saken hör att Ronald under dagen utvecklat en magnifik förkylning och flåsade oroväckande bakom mig. Jag travade glatt på uppför berget och ringde två ggr till Madame på hotellet för att hitta rätt. Till slut, när vi befann oss ute på en gräsbevuxen slänt, krypandes uppför, förstod vi att vi var helt ute. Madame fick komma ut och svänga med en lampa för att vi skulle komma rätt. Vi blev visade vårt fina rum och Ronald gick och lade sig och somnade innan Madame ens hunnit lämna oss🙂.

2002-07-27 Bolzano – rif Gardeccia 1953 möh

Rif Gardeccia med Rosengarten i bakgrunden.

Vi vaknade vid 8 och åt frukost ute på terrassen med en vidunderlig utsikt över Bolzano och bergen runt omkring. Vi var högt upp och endast 150 m från vägen – inte flera km som Ronald trodde! Vi diskuterade om vårt ”program” behövde ändras p g a den gigantiska förkylningen, men kom fram till att vi hade ingen bättre idé. Vi ägnade istället förmiddagen åt att tömma Bolzanos apotek på nässpray, penicillin, luftrörsvidgande, näsdukar mm.

Busstationen ligger mycket bekvämt mellan tågstationen och torget så den är lätt att hitta. Efter en god men dyr(!) lunch tog vi oss till Vigo di Fassa där vi skulle starta vandringen. Så vackert när bussen snirklade sig in i Val di Fassa och Dolomiternas mäktiga gråa berg tornade upp sig framför oss. Nu kom vi lite senare än beräknat, också för att jag fick samtal från min yngsta dotter som missat planet i Hamburg och bad om hjälp. Jag fick hänvisa till närmast tänkbara släkting eftersom  ”vi just ska upp på berget”.  Dessutom visade det sig att Rif Vaiolet som vi tänkt bo på, var fullbelagd så receptionen i liftstationen bokade rum på Rif Gardeccia till oss – ca en timmes vandring från liftstationen Ciampedie på 1992 hm.

Rif Gardeccia ligger mycket vackert precis vid starten av vandringen upp till rif Vaiolet och magnifikt med Rosengarten-massivet rakt framför rifugion/hütten. Hit har vi återkommit vid senare vandringar.

Här är uppfarten till liften och sex dagars fantastisk vandring.

På väg mot Rifugio Gardeccia, efter att ha tagit liften upp.

2002-07-28 Rif Gardeccia –Grasleitenhütte (rif Bergamo) 2134 möh

Vila på väg upp till rif Vaiolet.

God och rejäl frukost. Ronald var tung i bröstet, men heroisk – klagade bara lite. Så startade vi den branta vandringen upp till Vaiolet hütte på 2243 hm. Vi ”höll” tiden på en timme, även om vi fick gå långsamt. Mycket folk i omlopp. Blev ”omsprungna” av hela familjer med små barn och gammelfarmor. På hütten, som verkade populär med mycket folk, fikade vi och delade på en smörgås. Sedan fortsatte vi uppåt till 2599 hm och rif Passo Principe. Nu var det tungt. Det tog oss (en astmasjuk och en f n lungsjuk) 1,5 tim istället för 45 min att gå denna ”grusvägg” rätt upp. Fantastiskt vackert! Mäktigt med Rosengarten spitsen och Vajolethornen.

Passo Principe är en liten, mycket välbesökt hütte. Vi åt/delade på vår andra smörgås och drack lite kaffe. Bytte strumpor (jag alltså, Ronald går i samma strumpor flera dagar) och förberedde oss för nedfärden på andra sidan. Brant nedför i ca 450 hm, morän, lösa stenar. Och plötsligt är vi ensamma! Alla andra vände vid Passo P!! På hela nedgången som tog oss 2 tim (mot sagda 1 tim) mötte vi fem personer. Höga berg på alla sidor. Mycket svårt att gå i det lösa gruset, men stavarna hjälpte jättemycket. Inga knäbesvär ännu! Ronald stöttade emellanåt. Sista biten fram till rif Bergamo gick vi på ”luftig” väg. ”Men bara man är säker på steget, så är det inte farligt” enl  förf Eva H-B. Men det var ändå en bred stig, så det gick bra. Så såg vi vårt natthärbärge – vilket läge!!!

Vi fick ett litet trärum. Filtar. Inga lakan (hade vi inte Sidenselmas reselakan på den tiden??) Duntäcken. Ingen värme. Fuktigt. Mäktiga berg nära inpå! Vi åt och spelade kort i trevligt allrum. Sen understället på mellan lite fuktiga filtar och en säng som såg ut som en hängmatta. Men den här hütten tycker vi mycket om och har också återvänt till.

Tillbakablick mot rif Vaiolet (inte vi som går där...:))

På väg ner från Passo Principe - som ett månlandskap.

Hyfsad bred stig på väg till Grasleitenhütte.

Grasleitenhütte ser ut att klänga på klippkanten, men när man kommer närmare så känns det stabilt...:)

2002-07-29 Grasleitenhütte – Berggasthaus Santner, Seiser Alm

Ronald nånstans på vägen

Iväg från Greisleitenhütte 8:45. Ganska ”luftig” passage. Ned till 1800 hm och sedan upp genom Bärenloch-passagen som enl författaren ”var OK för en normalsvensk och föga luftig”. Stigningen blev totalt ca 600 hm och den var mycket luftig och med mycket stark stigning (röd-prickig på kartan). Vi fikade längs stigen när vi kommit en bit upp och det var bara 0,5 m till kanten. Det gällde att aldrig titta ner under marsch. Mot slutet blev det rena klättringen, med vajrar, stavar och för mig även Ronald som hjälp. (Nu efteråt, när vi gått fler vandringar, minns jag den mer jobbig än ”luftig”.) När vi trodde att vi nästan var uppe var det lååångt uppför ytterligare innan vi kom upp på själva platån, Schlern-alm.

Nu hade vi hållit på i fyra timmar. Fikade igen. Vi vänder oss om och ser mycket mörka moln och blixtar långt bort i horisonten. Säger att ”de är låångt borta från oss”. Plötsligt, inom 3 sek, ser jag en blixt mellan oss och direkt en fruktansvärd åskknall. Vi befinner oss högst upp på platån. Både jag och Ronald faller/kastar oss ned på marken. Ronald hade träffats av blixten på skruven på staven vid handen och får ont i lillfingret. Vi blev rädda och började springa mot säkerhet – som inte fanns någonstans😥. Så började det ösregna och hagla. Jag satte på hela regnstället, men Ronald hade sitt längst ned(!) i ryggsäcken. Vi sprang det fortaste vi kunde över stock och sten (där vi tidigare knappt kunnat gå ordentligt) till korsningen av vägen mot Schlernhäuser resp Touristensteig. Vi tog den senare som visade sig vara 500 hm brant och stenig, kraftigt nedåt – tog två timmar! Men knäna höll (tack vare tidigare cykling och stavarna).

Vi kom till Saltner Hütte på 1850 hm. Ronald som sett mig tystna mer och mer snabbade sig att köpa Fanta, kaffe och apfelstrudel och långsamt återvände livsandarna. Vi ringde till Berggasthof Santner för logi och tog oss den sista timmen över gröna ängar. Framme 18:00. ”Vi stannar två nätter!” Varm dusch – härligt!!

Vy över Suisi Alm där vi tog en vilodag. Sellamassivet i bakgrunden.

2002-07-30 Berggasthaus Santner på ca 1900 möh

Åt frukost närmare 9. Tog på lätta skor och gick upp till Sessel-liften. Nu hade även jag blivit förkyld – ont i halsen och täppt! Åkte linbanan ner till byn Kompatsch/Compaccio, som egentligen bara är en skidort på ”Almen” eller Alpe di Suisi som den egentligen heter. Några hotell, några skidaffärer. Fikade, skickade kort och gick hem. På em meddelade Ronald att ”bastun var uppvärmd”. Det visade sig vara ett understatement. Det fanns flera aromatiska fler-strål-duschar. En som ett smärre rum! En ångbastu och en torrbastu. Aromatiska fotbad, särskilda vilfåtöljer. Allt i mosaik och trä. Ett härligt spa helt enkelt🙂. Ett härligt hotell överhuvudtaget!

God middag på kvällen och planering av nästa dag. Vi tror att vi vet hur det ska bli…..

PS. Ser nu, 2017, att Gasthaus Santner blivit Hotel Santer och tre ggr så stort och med helt andra priser.

2002-07-31 Berggasthaus Santner – Langkofelhütte 2252 möh

I väg vid 9. Gick över den gudomligt vackra ”almen”. Gick lätt, trots snuva. Kom till Saltria tidigare än beräknat. Vi tog sittliften upp. Spännande och vackert! Ronald tappade kameran längst ned, men den kom upp i senare vagn👍. Tog en Fantaläsk vid Williams Hütte med en fantastisk utsikt över Langkofel och Plattkofel, Rosengarten och vårt ”blixt-och-dunder”-berg, Schlern. Sedan blev det lite dividerande om vi var på rätt väg eller inte. Kanske att vi inte gick rätt, men vi kom rätt. Förbi Mürmeltier Hütte på 2180 hm.

Lagom och trevlig väg en lång sträcka. Sedan blev det brant nerför (hade naturligtvis inte framgått…). Därefter BRANT uppför väg 525 till Langkofelhütte på 2253 möh. Fötterna mycket ömma, men inga skavsår. Litet trärum med våningssäng. Tvätta sig var det inte tal om. Jag försökte torka mig med handduken och satte på torra kläder. Dryck i bierstuben. 15 tyskar kom in i ett svep och skulle också övernatta i detta näste – uppkastat på en klippa!! De började sjunga! Det här skulle min mamma gillat. Hon hade nog redan gått över och satt sig vid deras bord🤭.

Vägen var BRANT upp till Langkofel hütte!

2002-08-01 Langkofelhütte – Plattkofelhütte (rif Sasso Piatto) 2297 möh

Sella hütte med många vandrare som gäster.

Efter en mycket knölig natt, med madrass som en vedtrave, gick vi upp halv åtta och kom iväg kvart i nio. Där emellan intog vi en svindyr frukost (ca 70 kr/pers) för lite kaffe + två bröd + sylt serverad av personal som vaknat på fel sida. Det sägs att denna hütten är trevlig, men för oss ligger den på den nedre delen av skalan (år 2002 är bäst att tillägga).

Vi kunde ha fortsatt väg 525 uppåt till en lift ner till Sella joch, men det såg alldeles för läskigt ut. Vi tog istället väg 526 som ledde oss till Comicihütte. Det var mycket upp och ner och stenigt men med små, nätta steg (😉) tog vi oss upp till hütten. Här tog vi kaffe + apfelstrudel och vilade oss lite efter ca 2 tim vandring. Så vidare till Rif Passo Sella, den mest turistiska av dem alla, invid stora vägen från/till Val Gardena/St Christina. Kombinationen ståtoa och ledbesvär…hmmm..👎. Ronald som fram till nu retat sig på frukostpriset, kunde nu reta sig på ”stå-konstruktionen”, som han vid denna tidpunkt inte var van vid!

Så småningom, efter ytterligare uppåt-vandringar kom vi till den berömda Fredrik Augusts Weg, med som vanligt fantastisk utsikt. Vi lyckades även idag undkomma regnet. Halvvägs på August-vägen ytterligare ett stopp (varsin lemonad + en smörgås att dela på). Åsså nya torra strumpor för mig👍. Idag känns fötterna mycket ömma p g a tillfälliga, men besvärande ledbesvär!!

Så kom vi då äntligen fram till Plattkofelhütte och vi fick ett jättefint rum med dusch och toalett. Allt nytt och fräscht! Vandringen idag tog 7 tim inkl två ordentliga stopp (enl boken 5 tim + 1 tim pauser + 1 tim långsam Kajsa). Vill också kommentera alla fräscha, studsande människor som utan minsta astmapip tar sig runt alla dessa leder – oftast med ytterst små ryggsäckar. Ibland är, som tidigare nämnts, gammelfarmor med eller små barn och alla ser helt oförstörda ut trots kraftiga stigningar.

Vacker, lättgången väg - Fredrik Augusts Weg.

Plattkofelhütte. Fräsch, modern hütte. Här fick vi fint rum med eget badrum...:)

2002-08-02 Plattkofelhütte (rif Sasso Piatto) – rif Antermoia 2496 möh

Antermoia hütte, en populär hütte för klättrare.

I dag var vi duktiga! På fem tim tog vi oss från Plattkofelhütte till rif Antermoia. Stigning 500 hm rakt upp mot slutet! Startade 8:45 från fina Plattkofelhütte. Stig längs kullar – ganska enkelt. Sedan nedåt i 300 hm. Fikade på vägen. Vi hittade stig 555 och den bar verkligen uppför. Mycket urgröpt av vinterns snö och vatten. 300 hm rakt upp med många höga kliv. Jag, Kajsa, tappade både balansen och humöret vid ett tillfälle. Tog fullständigt slut efter en timme. Vi stannade en stund och åt några torkade aprikoser och drack mycket vatten. Kom med STOR möda upp till Passo Ciaregole på 2282 hm. Vi var lite stressade eftersom vi inte kunnat boka plats på Antermoiahütten.

Vi kom till väg 580 som bar uppåt till hütten. Nu hade vi lämnat det gröna och nu var det bara rena, kala bergen. Såg folk komma efter oss, så jag sa till Ronald att gå före, vilket han gjorde, denne fantastiske man som jag älskar så mycket och som jag strax före snäst till: ”Hur ska man kunna gå uppför så här om man bara får några torkade aprikoser?” Han gick före och fixade två sängar till oss!! Kom dessutom och mötte mig och bar min ryggsäck de sista 300 metrarna🙂. (Hade vi inte fått plats här hade vi fått fortsätta fyra tim till.) Vi bodde i ett rum för fyra, som låg jämte ett stort rum för 12 med tre-våningssängar. Många tuffa klättrare på denna fullbelagda hütte och det var fascinerande att se dessa stora klättrargäng vid middagen. Full fart och mycket prat! Kul!

Antermoia sjö nära hütten. Så vackert och mäktigt!

2002-08-03 Rif Antermoia – rif Gardeccia

Här är vi på väg upp till Antermoia-passet som syns i bakgrunden.

Har trots allt sovit bra. Först lite ovant med andra människor så tätt inpå – ett rart, ungt italienskt-brittiskt par, men alla hade öronproppar, utom Ronald som var den vi varnat för…… och trots att järnsängarna knakade infernaliskt och jag fick hostattacker, så hade vi nog som sagt sovit hyggligt ändå! Men vi borde haft sovlakan med oss! Britten hade haft något som krypit längs nacken – visade sig senare vara en STOR spindel!

Iväg redan strax efter åtta längs Antamoia-sjön och sedan bar det uppför. Rödprickig väg och det kändes. Svår, lösgrus, brant och ”luftig”. Fortfarande förkylda. Men vi tog oss upp på 2770 hm och Antamoia-passet. Branta stup åt alla håll, utom där det var branta bergstoppar. Svinkallt! En liten plätt att stå på. Kaffe var det inte tal om. Ronald hittade nerfarten, som verkligen inte syntes från början, och sedan var det brant nedför (rödprickig väg). Men det gick bra. Kom till Passo Principe för andra gången på en vecka. Nedgång till Vajolet-hütten. Där bestämde sig den stronge Ronald att ”ta” Gartl-hütten (han säger att jag ”utmanade” honom…), medan jag satt i solstol och tittade på honom genom kikaren. Han var så snabb och lättfotad🙂. Han hade nog gått den här turen på fyra dagar (fem, då) om han varit själv! Fast upp till Gartl hade han dock ingen ryggsäck och det är en STOR skillnad. Vi gick sedan och tog in på Rif Gardeccia – också för andra gången. Skön em med dusch, läsning mm.

Vid middagen ringde vi och bokade rum i Bolzano till i morgon – högt uppe vid lift och E5:an.

Vy från passet ner mot hütten Passo Principe. Dit ska vi!

Gick ändå ganska hyggligt att ta sig ner till Passo Principe.

2002-08-04 Rif Gardeccia – Meraner Hütte 1960 möh

Mittelstation - på väg upp till Meraner hütte.

Medan vi tog oss till Campiedo (på lätta fötter, men fel väg) växte en tanke fram att vi skulle ta oss till Merano och därefter gå sista etappen som inte blev av föregående år, 2001, p g a knäont. Då gick vi med fyra vänner E5:an från Landeck till Bolzano, men fick avbryta i Merano. Jag fick gå baklänges sista biten till liftstationen, där två av vännerna åkte uppåt och gick sista sträckan till Bolzano – vi övriga fyra tog liften ner till Merano.

Nu tog planen riktig fart och vi avbokade ”Klaus på Kohlern”, tog bussen från Vigo di Fassa till Bolzano och därefter buss igen till Merano och en tredje buss till liften i Vernaun. Vi åkte förbi/bytte liftvagn vid den traumatiska Mittelstationen och kramade om varandra när vi for vidare uppåt. Det här kändes super!! 10:30 tog vi bussen i Vigo di Fassa. 14:30 var vi uppe på Meran på 2000 hm. Åt lite medhavd matsäck och gick någon dryg timme till Meraner Hütte. Fint dubbelrum med glasdörr till balkongen. Dusch, fot- och hårvård. Planering av morgondagen.

2002-08-05 Meraner Hütte 1960 möh - Innsbruck

Hotel Happ i Innsbruck.

Vi vaknade vid 7-tiden till en strålande dag. Framför oss hade vi ca 6 tim vandring. Först över några små ”toppar” och sen över ängar och genom skogsområden. Vi såg inte många människor på hela dagen. De sista dagarna hade Ronald fått förtroende att bära kartan runt halsen, men nu fick han också läsa den och visa vägen. Visserligen med viss kontroll av mig, Kajsa.

Mycket vacker vandring och så småningom kom vi till den sista hütten på dessa tolv dagar – Edelwiess. Därefter bar det av rätt ner till byn Jenesien och liften ner till Bolzano. Det var inte helt lätt och vi fick fråga oss fram. Väl ner i Bolzano tog vi oss till tågstationen och vidare med tåg till Brenner och till Innsbruck. På Innsbrucks tågstation hittade vi en turistinformation som hjälpte oss boka rum. Vi fick ett fint och stort rum på hotell Happ i Gamla stan. Åt en suverän middag sent på kvällen.

Lite Sound of Music-stämning på högplatån från Meraner hütte till liften ner till Bolzano.

2002-08-06 Innsbruck – Täby och SAMMANFATTNING

Vi hann se lite av mysiga Innsbruck före avfärd till flygplats och ny flygresa med Air Alp, vilket gick bra även denna gången.

Sammanfattning: Denna vandring blev precis så fantastisk som vi trodde den skulle bli, dock oändligt mycket vackrare! Den var spännande och tuff med mycket upp och ner – mer än vi trodde.  Inte direkt några ”farliga” passager, även om det låter så på mina dagboksanteckningar, men då hade vi inte vandrat så mycket i alperna. Underlaget varierade mycket, liksom vädret – kallt högt upp och varmt på lägre höjd – med ständiga klädbyten som följd. Knän och fötter höll. Ronald var alltid ett stöd för mig, även om jag muttrade om klen utdelning av förtäring vid aprikostillfället…. Alphütterna var helt OK, några fuktiga, några mycket trevliga. Jag kunde ha varit något bättre tränad och det hade varit bra om vi inte varit förkylda🤔. Det blev ett nytt äventyr med många, många minnen. Fortfarande, år 2017 när jag skriver detta är detta en av topp-vandringarna.

I min dagbok skrev jag ner det jag tyckte var jobbigast – förmedlar dessa vidare till er som kuriosa:

Stig 555 upp till Antermoia hütte

Bärenloch sista delen

Över Antamoia-passet

Langkofelhüttens fuktiga rum + trasiga säng + vägen dit upp

Avslutar med Ronalds djupa eftertanke: ”Varje dag har varit en ny fantastisk upplevelse med mycket imponerande vyer och en påminnelse om hur LITEN människan ändå är!” Och mitt käcka tillägg: ”Men hur STORT livet är!”