Alta via 2 i Dolomiterna plus lite till

Ronald framför det magnifika Marmalada-massivet. Vår sista etapp på Alta via 2 i Dolomiterna.

Så här hade vi planerat vandringen, juli 2007

Vi hade tidigare vandrat i Dolomiterna, dels runt Rosengarten, dels Alta via 1 och verkligen förälskat oss i området. Nu ville vi försöka oss på nästa Alta via – nr 2. Vi läste noggrant i "Vandra i Dolomiterna" av Eva Hellström-Boström. Vår tanke var att först gå Altavian, sedan bestämma vad vi skulle göra med resten av dagarna på vår semesterresa.

Vi packade våra ryggsäckar, vägde allt till minsta gram (jag, Kajsa, gjorde det  i alla fall, Ronald lite mer ”slarvig”). Det blev ca 10 kg inkl beräknat för vatten, kaffetermos, nötter mm.

2007-07-15 Täby - Bergamo

Utsikt från vår balkong på vandrarhemmet i Bergamo.

Lång dags väntan inför avfärden till Cityterminalen för vidarebefordran till Skavsta. Bra, breda platser på flyget, utvalda av Ronald🙂. Vi hade tänkt ta taxi från flygplatsen i Bergamo upp till vandrarhemmet som ligger i Bergamos gamla kvarter högt upp på en kulle, men det blev bussen – igen! Som förra gången. Men aldrig mer! Vi fick vänta i mer än 45 min på anslutningsbussen inne på Bergamos tågstation. Till sist blev det ändå taxi upp till vandrahemmet. Somnade vid 23-tiden. Min ryggsäck gick sönder på flygplatsen – fästet fram på midjebältet.

2007-07-16 Bergamo - Brixen

Ronald lagar min ryggsäck på vår fina balkong på Hotel Traube.

Buss till stationen. Därefter blev det tåg med två byten till Brixen. Vi träffade ett par som cyklat mellan Bolzano och Verona, men som avslutade färden p g a hettan. Och det förstod vi. När vi kom till Brixen var det säkert 35 gr varmt! Mysig stad med trevliga gator, sportaffärer mm. Hittade fäste till min ryggsäck, linne, keps och ploppar till stavarna. Jättefint och mysigt hotell, hotel Traube, Via Roncato 24. Vi fick rum med balkong i sol. Ronald fixade min ryggsäck så den blev hel igen🙂.

Gick ut på stan som invaderats av ”Trans Alp cyklister”, tävling 14 – 21 juli. Strosade runt till middagsdags och åt middag i vacker arkad – spagetti respektive wienerschnitzel. Vi letade efter busstationen för buss till St Andrea. Sedan god natt!

Stor cykeltävling passerade Brixen när vi var där.

2007-07-17 Brixen – Plosehutte 2447 möh

Tog det lugnt i morse. Frukost. Gick ut på torget och pratade med några av tävlingscyklisterna. De hade startat i Tyskland och skulle avsluta vid Gardasjön. Vi gick sedan och handlade igen: Kartfodral, lunch, kompass och en termometer (för 8€!). Vi hittade busstationen och hållplatsen för nr 9 som vi skulle ta till St Andrea. Jag ringde hem och hörde hur det var med döttrarna. Samtidigt placerade Ronald termometern på trottoaren(!) för att kolla hur varmt det var. Så kom bussen. Snabbt upp med ryggsäckarna och avsluta telefonsamtalet. I den förvirring som då uppstod glömdes den dyrbara termometern kvar på trottoaren. Kanske den som fann den trodde det var en bomb!

Väl uppe i St Andrea vid liftstationen visade det sig att gondolliften var stängd till 28 juli. Vad göra? Träffade trevligt tyskt par som vi tog en taxi/bergstationbil med för 17€ paret. Från Kreutzjochalm och hutten Geisler på 2030 hm gick vi sedan upp till Plosehütte. Brant uppför typ skidbacke 400 hm. Vacker utsikt över Brixen. Mycket varmt! Kändes ovant och lite tungt i de brantaste partierna. Fortsatte på stig in i högplatån. Åt vår medhavda lunch. Hutten lågt vackert belägen på en grön sluttning med de vackra karga bergen som bakgrund.  Vi var där redan vid 14-tiden, så vi hade gott om tid att läsa, vila och ta en promenad på sluttningarna runt om. Vidunderlig utsikt!! Österrikiska alper norrut. Dolomiterna söderut. Middag på kvällen: Spagetti med bacon och ägg. Melon. Enda gästerna på hütten. Sudoki. Kortspel. God natt😉!

Nu börjar vi se Dolomiterna - på riktigt!!!

Plosehutte (pricken i mitten av fotot) ligger så vackert med vy åt såväl österrikiska alper som Dolomiterna.

2007-07-18 Plosehutte – Schlüterhütte 2306 möh

Alta via 2 – here we come! Först gick vi ned 600 hm till Halslhütte på 1860 hm. Över ängar och sluttningar. Inte svårt. Åt knödelsuppe med 7cm stora knödels🙂. Klockan vara bara runt 11, men vi visste att vi hade långt uppför framför oss. Så vi vilade och solade ”på maten” till 12.

Efter lunch och vila gick vi längs väg och lätt stig till Peitler Kofter. Där vek väg 4 uppåt, brant, brant. Från 2060 – 2357 möh. Småsten. Hett. Tog 1 tim 15 min att ta oss ca 1 km!! Så var vi äntligen framme vid passet Peitlerscharte. Vilade en kort stund. Sedan ca 30 min på lätt stig över vackra ängar. Väl framme vid den populära Schlüterhütten var det fullt med folk. Livligt, härligt! Som vanligt: Dricka något, äta något, tvätta av sig, vila, äta middag och sova.

I morgon blir det spännande (ser vi på kartan): ”Prickade” stigar och +++-stigar🤩.

Många vägar är det....

Vacker och lätt väg till Schlüter hütte.

Stor livlig hütte - Schlüterhütte

2007-07-19 Schlüterhütte – Puezhütte 2475 möh

Puez-hütte låg så vackert på en högplatå.

Idag är det Ronalds födelsedag, 62 år. Hipp, hipp hurra! Det ska vi fira med en tuff vandringsdag🙂. Frukost i fullt frukostrum. Totalt spenderade vi 80€ inkl dryck och lunchpaket. Vi fick rabatt med ca 7€/person eftersom vi är med i Alpenferein-förening.

Vi gick upp ganska raskt (efter att först ha gått ner) till pass Kreuzjoch på 2293 hm. Sedan gick vi längs Wasserkofel i Geistergruppens östra sida. Därefter blev det riktigt, riktigt brant upp till Roapasset på 2617 hm. Ronald hjälpte mig med ryggsäcken på hälften av sträckan. Alltså först gick han ända högst upp, tog av sin ryggsäck och gick ner till mig och tog min ryggsäck och gick upp igen med den. Gulle honom❤. På hans födelsedag och allt. Jag stannade vid typ var 70e steg. Tungt. Mycket smal stig. Grusig. Äntligen nådde vi båda passet och åt våra smörgåsar. Ett rart, ungt, tyskt par som vi träffade på Schlüterhütten igår hade kommit dit också och vi följdes åt resten av sträckan – till och från (de var lite raskare i steget).

Stigen gick sedan ner i ett stenlandskap till ny platå. Därefter kraftigt uppåt igen, till pass Forc de Sièles. Där var det stavarna bort och klätterselarna på. Nu blev det vajerklättring över bergsryggen och t o m över en smal ravin. Gick bra trots allt. Ronald, som inte tyckte det var svårt alls, fick hjälpa mig några gånger. Vi använde oss aldrig av klätterselen. Det var för många människor efter oss, så inte ens jag kunde stå där och tveka, så det var bara att köra på.

Vägen gick nu neråt igen. Stenig stig, men nu kändes det lugnt. Efter ytterligare ca 1,5 tim kom vi till Puezhütten där vi fick dela ”lager” med 10(!) andra. Ett ganska litet rum med tre-våningssängar i dubbla rader. Middag för alla halv 7. Ska bli skönt med halv vilodag i morgon. Har bestämt att vi ska stanna i Grödner Joch. Efter middagen blev det kortspel och sen i säng. Öronpropparna i, pannlampa på, läsa en stund och sedan sova.

Zic zac upp till Roapasset. Brant och grusigt.

Över Forc de Sièles. Äntligen uppe på en oerhört vacker högplatå på ca 2500 hm. Nu en fin väg till Puez hütte.

12 personer i samma rum. Tre våningar på båda sidor av den smala gången.

2007-07-20 Puezhütte – Grödner Joch 2121 möh

Dagen var kort, men intensiv. Vi gick över flera pass. Mycket vackra omgivningar vid passet Crespeina Joch och ännu tjusigare vid Cirjoch. När vi närmade oss nergången till Grödner Joch och närhet till Val Gardena blev det plötsligt fullt med folk som skulle upp och ner. För första gången fick vi då och då invänta folk som skulle passera. Vid 13-tiden kom vi till Hotel Cir (50€ per person inkl halvpension). Vi tvättade och kollade nästa dags planering. Vid middagen satt vi bredvid ett svenskt par som vandrat runt om i Dolomiterna också. Pratade länge och väl.

Vy över Sella-massivet som vi ska gå upp och över i morgon.

Bergen från vilka vi kom ner från i dagens vandring. Grödner Joch och vårt hotell (det vita huset, tror jag) för dagen.

2007-07-21 Grödner Joch – Passo Pordoi

Vi fick inte någon sovplats på Rif Boé högst upp på Sella-massivet, så vi bokade hotell i Passo Pordoi på andra sidan. Så vår plan var att ta oss över HELA Sellamassivet på en dag. Det började OK med stark stigning i ca 30 min. Vi gick långsamt. Sedan blev det ordentligt brant, men stenigt ”mellan” gruset så det kändes också OK. På slutet än mer grusigt och vi fick gå på delvis glaciär. Sedan kom vajrarna och pinnarna i berget. Värre än i förrgår. Ronald hjälpte mig några gånger, men det var oerhört mycket att dra sig upp, hitta skrevor åt fötterna osv. Väl uppe vid Rif Pisciadu träffade vi svenskarna från igår.

Vi åt gulashsoppa och startade igen. De andra skulle sova på hütten. Nu gick vi brant uppför. Först på en hygglig stig, sedan MYCKET grusig och brant stig. Vid ett tillfälle kunde man välja vajerstig, men en kille sa att det var svårare. Så vi fortsatte sandstigen. Riktigt svår! Tyckte jag alltså – inte Ronald🙂. Vi kom upp till Val di Tita och trodde att vi var klara, men vägen fortsatte uppåt på stenig och brant stig och sedan …… en gång till!! Så var vi äntligen uppe på Forcella d´Antertas på närmare 2900 hm. Och platån såg ut som ett månlandskap. Mäktigt!! Vid ett vägval sa Ronald att vi kunde ta en genväg till rif Boé. Nej, sa jag, dock lite osäker på vägvalet trots att det såg solklart ut på kartan, men höll sedan fast vid att det var bättre att ”gå runt”/bakom toppen. Och det var ett oerhört lyckokast. När vi kom ”runt toppen” och blickade bakåt på ”genvägen” såg vi att det var en rak klippvägg och att det stod personer tryckta mot väggen och inte kom vidare…… i alla fall inte medan vi tittade. Jag såg menande mot Ronald och sa något om ”genvägar kan vara senvägar”.

Rif Boé var en ganska liten hütte utkastad bland klippblocken. Vi stannade där och åt apfelstrudel och drack kaffe. Då fick vi veta att sista liften från Rif Maria till dalen/Passo Pordoi gick 17.00. Vi kastade oss iväg, gick snabbt över steniga stigar, hängde oss i vajrar som om vi inte gjort annat. Vi kom 16:45 till Rif Forcella Pordoi. Dam + barn sa: ”Ni hinner inte.” Herrn sa: ”Så klart, ni hinner.” Vi gick det fortaste vi kunde och Ronald sprang före. Vi hann precis! Ronald stoppade liften och jag kom flåsande direkt efter. Bara tanken på att GÅ nerför massivet gjorde att vi fick den där sista kicken och orken👍.

Boende på hotel Savoi. Härligt! Halvpension med flera rätter. Trötta men stolta! Älskar Ronald! Han är min riddare och mitt stöd!! ❤

Vi kom upp ur skreven som ni ser rakt ner. Tuff stigning!

Äntligen upp mitt på Sella. Alla svårigheter är nu glömda i detta fantastiska månlandskap.

Så kom vi ner på andra sidan, till Passo Pordoi och bodde på trevligt hotell. Det rakt fram i mitten, tror jag.

2007-07-22 Passo Pordoi – Selva Wolkenstein

Den lilla staden Selva Wolkenstein i Val Gardena.

Vi gick en kort, men vacker, vandring idag – Bindelweg förbi Rif Viel de Pan och med Marmoladas massiv och dess högsta topp ca 3350 hm söder om vägen. En vacker vy även mot sjön Lago di Fedaia. Därefter tog vi gondollift till Arabba där vi åt pizza på restaurang med ett hundra-tal mc-förare🙂.

Sedan tog vi en buss till Selva Wolkenstein. Bussen går runt hela Sella-gruppen som ju är så oerhört mäktig. Vi åkte förbi det ”skrev” som vi tog oss upp genom i närheten av Grödner Joch. Hittade ett pensionat, Garni Crepaz, för 66€ inkl frukost som vi tog in på. Vi åt middag på en fin restaurang lite högre upp i byn och planlade fortsättningen. Zillertalwegen kanske? Såg dock att dag 4 på den vandringen tedde sig mycket svår med klätterweg såväl upp som ner. Jag, Kajsa, tyckte jag för tillfället hade fått tillräckligt med utmanande vandringsstigar så den ”gick bort”. I stället enades vi om en nostalgitripp till Landeck i Österrike och att åter gå upp på Venetberg och ner till Wenns och vandring därefter i Pitztal. Sist vi gick där tog det mycket längre tid än vad de sagt på ”Packat och Klart” på SVT1. Så nu – upp till bevis – kan vi göra det snabbare än förra gången dvs mindre än 8 tim? Enl Packat och Klart och E5-touren ska man på 8 tim kunna ta sig upp på Venetberg, ner till Wenns, ta en buss till motsatt dalgång och till Mittelberg, vandra brant upp till Braunschweiger hütte. För oss tog det alltså 8 tim bara för första delen av tänkt dagsetapp.

Vacker och lätt vandring söderut "mot" Marmolada-massivet (del av syns till höger på bilden). Sjön Lago di Fedaia i bakgrunden.

2007-07-23 Selva Wolkenstein – Landeck - Zams i Österrike

Tog bussen kl 9 efter en god frukost. Mycket folk på bussen. Det var spännande med bussfärderna såväl i går som idag. Vackra vyer, söta byar. Vi kom tillbaka till Brixen. Gick och köpte ny termometer😙, handlade mat/lunch och tog tåget mot Innsbruck, bytte till Landeck-tåget och var framme 16:30. Nybyggd station. ”Vårt” gasthaus såg förfallet ut och var stängt för hotellgäster. Vi hittade i stället ”Zimmer frei” för 2 x 20€ i Zams som dessutom låg nära liften upp på Venetberg . Här checkade vi in.

Vi tog bussen in till staden och promenerade tillbaka. Åt god wienerschnitzel på vägen.

2007-07-24 Zams - Wenns

Tog liften 8:30. Dimma och regn. Vi tog oss från liftstationen upp till första ”korset”. Sedan till nästa ”kors” (ej Kreuzjoch). Nu var kl 11 och leden ledde oss nerför berget. Då började det ÖSREGNA, hagla, åska och blixtra. Jag skrek till Ronald att ”vi måste lägga oss ned”! Det gjorde vi – kröp ihop i ”rännan” med huvudena i lingonriset bredvid rännan. Haglet smattrade som kulsprutor mot våra regnkläder. Blixtrarna minskade något och vi reste på oss. Vi var då på ca 2400 hm och gick på en slänt nerför berget. Inte ett träd i sikte. När det började blixtra igen PRECIS ovanför oss, ville jag att vi skulle lägga oss ner igen. Men nu hade Ronald tröttnat på mina säkerhetsåtgärder. Så vi gick/sprang vidare i regnfyllda rännor! Äntligen kom vi, helskinnade, till hütten vid Venet Alm. Där blev det regnkläder av, späck-und-käsetallrik in, gespritat rödvin och värme. Vi blev kvar i en timme till drygt 13.

Efter att ändå ha enats om att vid ev kommande blixt- och dunder-oväder så måste den som är mest rädd få bestämma hur vi gör (och det är ju jag…….:), så började vi den låååånga, enformiga nedstigningen till Wenns som ligger på 962 möh. Regnet hade nu i alla fall upphört. Total nedstigning är 1500 hm och från hütten ca 1000 hm. Vi tog in på samma värdshus som förra gången. Tvättade och hängde kläderna på den stora balkongen. Åt middag på verandan till angränsande gasthof. Diskuterade vad vi skulle göra nu. Hemfärd eller ej? Två dagar Mittelberg eller ej? Osv. Buden var många. Vi bokade Mittelberg för 1 dag. Somnade.

PS. Det tog fortfarande 8 tim från Zams till Wenns🤨.

Här nått toppen. När vi börjar gå ner bryter skyfallet ut!

2007-07-25 Wenns – Innsbruck - Bolzano (tillbaka till Italien)

På morgonen bestämde vi: Inget Mittelberg. Avboka. (För mycket regn här i Österrike...)

Kvarstod två alternativ. Alt 1: Åka hem. Alt 2: Fortsätta E5:an från Bolzano (vi har alltså tidigare gått E5:an från Landeck till Bolzano). Men först tog vi oss till Innsbruck. Där på tågstationen insåg vi att det skulle kosta 7000 kr för oss två att ta oss hem till Sverige i förtid med tåg (vi hade bokat flyg till den 31 juli). Nähä, då blev det Bolzano istället och fortsättning på E5:an. Åt lunch i gulliga Innsbruck. Köpte kartor. Bokade värdshuset Schwarze Katze i Bolzano. Kände oss som hemma när vi kom till Bolzano. Blev lite besvikna på ”den Svarta Katten” – hade blivit riktigt ruffigt👎. Sista gången vi bor här. Middag på ”vår” restaurang på smågata bakom torget❤.

2007-07-26 Bolzano - Oberraiden

Lunch på Gasthof på vägen. Läcker "kallte platte".

Urusel frukost. Bekräftade att det inte blir någon mer Schwarze Katze för oss. Promenad till liften. Upp till Bauernkohlern på 1136 hm. Lång vandring genom skogen, hela tiden uppåt. Vi/jag trodde att det skulle bli ganska rakt, på samma nivå. Men inte alls! Uppåt, uppåt! Dock på lätt väg.

Vi kom så småningom till klostret Maria Weissenstein på ca 1500 möh. Där satte vi ljus i deras ”ljusrum” för våra nära och kära. Vi trodde att det var ganska nära till Oberradein, men icke! Upp och ner på steniga stigar. Ner till vattenfallet Bletterbach, rakt upp 150 hm igen. Vid 19-tiden kom vi fram till Oberradein. Hütten samt första hotellet vi kom till var fullbelagt. Endast Berghof Hotel för 200€ inkl halvpension/natt (för oss båda ändå) var ledigt. Vi hade inget annat val – trötta som vi var. Det visade sig vara rena himmelriket! Arkitektritat med blandat gammalt och nytt. God mat. Trevligt poolområde. Av bara farten stannade vi en dag till🙂.

Nu går vi söder om Bolzano och inte så högt. Gröna ängar och mjuka kullar.

2007-07-27 Oberraiden

Hela dagen vid poolen – med de höga bergstopparna precis framför oss. Sol, sol, sol! Sallad till lunch. Enda gästerna till em då ett annat par kom. Och sedan några fler till middagen. Men verkligen få gäster till detta makalösa ställe. Fick sedan veta att närbelägna Zimmerhof Berghof tog 105€ med halvpension/person så sett ur det perspektivet var ju vårt hotell ett fynd🙂. Jättegod middag igen!

Här njöt vi en extra dag.

2007-07-28 Oberraiden – Leveco Terme

Vår husvagn i "2 Laghi".

Vi insåg ändå att vi inte kunde stanna där resten av tiden samt att vi gärna ville se mer före hemresan. Så i lättjan vid poolkanten hade vi sett ut en camping ”2 Laghi” i Leveco Terme där vi, hör och häpna, bokade tre nätter! Så länge har vi väl aldrig stannat på ett ställe🙂.

Vi vandrade ner till Kaltenbrunn och tog buss till Auer och därefter tåg till Trento och liten bergbana/tåg till Leveco. 40 min promenad i stekande hetta till campingen. Vi fick en fin liten stuga/caravan av enklare slag. 110€/natt. Campingen låg vid fin sjö dit vi direkt gick och badade. Ronald fixade mat. Gott som vanligt!! Nu ska vi bara slappa😎.

Vacker badsjö mellan bergen.

2007-07-29-30 Leveco Terme

……vilket vi också gjorde i två dagar…..alltså bara slappade, badade, tog promenad🙂.

2007-07-31 Leveco Terme – Täby och SAMMANFATTNING

Hemresa med tåg till Bergamo och flyg därifrån. Som alltid i Italien är det lätt att hitta buss eller tåg utan alltför mycket väntan eller förberedelse. Billigt i Italien, lite dyrare i Österrike.

Den här resan blev en lika stor upplevelse som Alta via 1. Det är otroligt vackert i Dolomiterna, så vyerna är magiska var man än är. Alta via 2 är lite svår vid ca tre korta passager (à 5 min). Men som jag kanske sagt tidigare: Kan jag, Kajsa, gå där, då kan alla gå där. Jag är långsam, klumpig OCH höjdrädd – men uthållig🙂. Med en stödjande hand från Ronald klarade jag de lite knepiga passagerna. Ronald tyckte däremot att allt var ”lätt som en plätt”.

Vid den här resan tog vi oss lite kors och tvärs efter själva Alta vian och det tycker vi också om. Vi har ju packningen på ryggen och ibland har vi oavslutade partier som vi vill avsluta eller som den här gången, gå på nytt. Det ska inte bara vara semester – det ska vara ett äventyr också!