Dagbok Italien (nästan) 17 juli - 8 aug

2012-07-16 Dan före dan - packning på gång

Allt detta ska ner i två cykelväskor.

Nu är packningen inne i sin slutfas. Det sista har köpts bl a två fina långärmade cykeltröjer för en eventuell kylig, vindpinad Lünerburgerhed. Samt inte minst två ventilhattar till Kajsas cykel som hon oroat sig för att inte ha (kan komma smuts ner i ventilen/slangen med svåra problem som följd, enl henne). 12 kg vardera är dagens notering. Inkl vatten, tänkbart lunchpaket. Av detta är 2 kg för cykelväskorna. Fn behövs ingen kajaksäck på pakethållaren. Den tas dock med som reserv för just ovan nämnda lunchpaket (brödet, salamin, brieosten...👍).

(Och Mia, Resorb-tabletter är med för mineralpåfyllning i det heta 26 gradiga södra Tyskland - som du ju tipsade om.)

Se hela Utrustningslistan under Färdväg, utrustn mm

I nya långärmade cykeltröjor med ficka bak precis som cyklisterna i Tour de France.

2012-07-17 Punktering i garaget

Allt var packat och klart. Endast tandborstarna kvar att stoppas ned i morgon inför avfärd till Malmö. Blommorna vattnade. Cykelstället med stor möda fastsatt på takräcket. Så skulle vi bara pröva och sätta upp cyklarna så att vi såg att avstånden var de rätta. Då upptäcker vi (kl 20 i kväll) att min (Kajsas) cykel har fått punktering - i garaget! Det nya bakhjulet/däcket! Ronald som under dagen tvingats av mig att pumpa i luft, fast han tyckte att det redan var fullt, muttrar något om det. MEN kanske att det ändå är så att det kommit smuts ner i ventilerna p g a tidigare avsaknad av ventilhattar? Tur att vi upptäckte detta i kväll och kunde byta slang och inte i morgon bitti.

2012-07-18 Avresa till Malmö

Första natten på färja. Med Sudoku i handen.

Framme vid färjeterminalen 18.00. Blev avlämnade av Carro och Nadja. Lite vedmodigt. Vid 21 fick vi cykla ombord. Fick anstränga oss uppför rampen och se oberörda ut. Vilket vi inte var! Buffémiddag. Då träffade Ronald en gammal bekant (dam) från Campostela-vandringen. Hon jobbade pa båten. Vilket sammanträffande!! Sedan godnatt efter det. Klockan på ringning 5:30.

Inte riktigt sant det som skrevs igår: Kajsa ringde Staffan pa Cykelkraft, eftersom Ronald inte erkändes (jodå, säger Kajsa, men inte fullt ut, just då) som reparatör (efter Frankrike och den "vridna slangen"). Staffan ryckte ut kl 8 i morse. Ny reservslang inhandlades då också. Ersätter den gamla från 2006. Ronald frågade sedan: "Vem ska du ringa i Harzbergen om du får punktering då? (Kanske Alpenverein som hämtar med helikopter vid nöd i bergen, tänkte Kajsa.)

2012-07-19 Travemünde-Lübeck-Mölln-Lauenburg

Sandigt blev det, denna första dag.

8,8 mil Cykeltid 7:04 tim Snitthastighet 12:65

Vi visste att det skulle bli ösregn. Vi räknade med att det skulle åska och blixtra nära oss. Kanske inte att det skulle hagla så mycket. Men det vi ABSOLUT INTE insåg var, att den annars (2006) lättcyklade Alte Satweg längs Elbe kanal med pressad sten och grus, av regnet blev modell Danmark-Blockhus-blöt strand eller typ Angarn-sandväg.... Har ni någon gång cyklat i sockerkakssmet? Det var så det kändes. Segt, slirigt. Därav den låga snitthastigheten. Våra älskade cyklar, Blåtjuren (El Toro) och Silverpilen omvandlades till sandhus. Vi har nu sand överallt i våra cyklar trots avsköljning: Ronalds lås går inte att låsa, Kajsas bakbroms fungerar inte, flera växlar fungerar inte. Flera ggr var vi nere i kanalen och hämtade vatten och sköljde bort det värsta. Liksom när vi kom fram.

Nu på Jugendherberge/vandrarhem i Lauenburg. Ätit Mittagessen. Ronalds mer omfattande födelsedagsmiddag får anstå tills vi är mer rörliga och regnet vikt hädan. Men vi är vid gott mod! Säkert! Även om vi vid middagen konstaterade att vi ska ju till Venedig, men det känns som vi och cyklarna gick i mål här i Lauenburg. Vi t o m tuggar sand fortfarande...:)

2012-07-20 Lauenburg - Uelzen

6,5 mil (ack 15,2 mil) Cykelkörtid: 5,04 tim Snitthastighet: 13:29 km/tim

Hade vi lärt oss något från i går? Nej, på´n igen, den gamle Saltwegen längs Elbesitenkanal. Allt för att inte behöva närma oss Lüneburg som vi så totalt förvirrade oss i förra gången. Men nu var Saltwegen sitt "rätta jag": Grusväg, men fast. 3 mil på den nu. Gårdagen var alltså 6 mil på sandgojan. Ni kanske trodde att vi beklagade oss över 2-3 mil på sandklet. Nädå, i 6 mil GRÄVDE vi oss fram. Men idag sken solen. 19 gr som mest. Endast kort-kort regn (ungefär lika lång tid som det tog att få fram regnkläderna).

Halvvägs lämnade vi den något enformiga Elbe-kanalen och letade oss fram till den cykelled som ska ta oss till Goslar och över Harz-bergen (ca 31 mil), Weser-Harz-Heide cykelväg. Den tog oss genom små byar och bl a till Bad Bevensen, där vi fikade och smällde i oss var sin chokladcroissant (där Jonas varit, se inlägg i Gästboken). Framme i Uelzen cyklade vi direkt till den berömda järnvägsstationen, dekorerad/designad av Hundertwasser. Fräckt! Spännande! Samt 10 kulturpoäng till oss, sannolikt de enda vi får pa denna resan.

Vandrarhem "bortom all reda och ärbarhet" dvs långt ut i skogen.

PS 1. Kajsas bakbroms funger nu. Alla växlar fungerar nu. Ronalds lås fungerar nu efter tryckluft och pillrande. Sa nu ler livet! PS 2: Ja, Barbro, hårtork användes i går kväll för att torka handskar och skoöverdrag.

2012-07-21 Uelzen - Gifhorn

En vanlig lunch i en cyklists liv.

8,8 mil (ack 24,1 mil) Cykeltid: 6:00 tim Snitthastighet: 15:10

Idag har vi kört på bra. Lite längre än vi räknat med t f a några skyltmissar och tapp av cykelväg. På små landsbygdsvägar, skogsvägar, genom små byar. Till Gifhorn. Mysig stad med slott, slottsjö och slottö. Promenad runt ön. Märklig byggnad på ön bland ett antal väderkvarnar. Såg ut som en rysk ortodox kyrka. Vi begrep ej tyskan vad det var. Vi får inhösta 5 kulturpoäng när vi tagit reda på det.

Viktigt beslut fattat under dagen: Lunchen ska fortsättningsvis inhandlas i god tid och avnjutas redan vid 11-tiden. Om cykelvägen vid lunchtid har tappats bort ska lunchen ätas FÖRE uppletande av vägen. Detta så att alla kolhydrater och näring hittat till hjärnceller och energicentrum.

Dessutom, cykelmätare ska INTE tas av när vi går in och handlar mat. När siffrorna råkas tryckas bort uppstår stor frustration.

Inhandlat Vaselin och Kytta-Balsam (nej, Morgan, inte som du tror!)

2012-07-22 Gifhorn - Goslar (vid Harzbergens fot)

Fint vandrarhem efter tung dag.

10,7 mil (ack 34,8 mil) Cykeltid: 7:40 Snitthastighet: 14:38

Vad kan vi säga om denna dag som började så bra och slutade så tungt? De första 4 milen gick som på räls. Vi sa till oss själva att NU hade vi insett hur vi skulle göra, nämligen läsa kartan FÖRST, memorera tre moment och sedan cykla dessa. Läsa på tre moment till osv. Men strax före Braunschweig hade en flygplats lagts på cykelbanan, med omdirigering som följd och knapphändigt skyltat. Därefter strulade det mesta. Många missade skyltar bl a på grund av oklippta träd och häckar! Mot slutet många tunga backar till Goslar. Då trodde vi att vi fått minst 10 ekerbrott vardera eftersom cyklarna gick så långsamt, men det var våra trötta ben som inte orkade trampa.

Cykeltiden var 7:40 men "utetiden" blev från 8:00 - 18:45 alltså 10:45 tim. Ni förstår att vi nu är trötta.

Ej klart ännu HUR kartan ska hållas: I färdens riktning eller "som en bok". Ronald vill ha det första och Kajsa det senare. Aterkommer i denna fråga. Nu sova! I morgon väntar Harzbergen, men nu kommer det hädanefter ALDRIG bli några 10-mila-dagar🤪

PS. Till våra b/bb Än finns det krafter i Morfar/Ronald och Mormor/Kajsa. Till våra vänner och andra följeslagare: Det går om man vill och har ett jäkla anamma. DS.

2012-07-23 Goslar - Altenau

4,5 mil (ack 39,3 mil) Cykeltid: 3:57 tim Snitt: 11:66 km/tim

En härlig dag! Strålande solsken, upp till 27 gr i skuggan. Eftersom vi inte orkade se Världsarvet Alte Stadt i går kväll i Goslar (det var ju därför vi bokat vandrarhemmet där..), så tog vi en tur runt stan på fm. Fantastiska hus, klädda i skiffer tror vi att det var. Kl 9 startade ett klockspel med figurer som visade olika typer av skiffer(?)hantering. Som vi tror är deras specialitet.

Sedan bar det uppåt, uppåt i Harz-bergen. Alla dagens 4.5 mil var uppåt. Men till 90% gick det bra på låg växel. Endast några "himla-backar" fick tas per fot, vilket dock var minst lika jobbigt. Vi hade dock bestämt att bara ta det lugnt och ta en kort dag.

Till slut kom vi nästan högst upp på leden, till Altenau (550 m öh). Och där hittade Les cyclistes paradiset! Pension Grüne Insel där vi fick 2 rum med solig balkong. Sen wienerschnitzel OCH en bananasplit på det och inte minst finalen i Tour de France på TV!!

Dagens diskussion: "Måste du låsa cykeln här på landsvägen för att kolla på en sjö? Vem ska ta cykeln? undrar Ronald. Svaret blev från Kajsa: "Det kan komma en drogpåverkad man i bil som just då vill lämna sin kvinna (som också är i bilen). Han hoppar ur, ser den olåsta cykeln. Och thats it! Eller, kanske någon av alla häxorna som flyger runt här. (Ligger månne Blakulla i Harzbergen? Skyltar med häxor överallt.) Kanske någon som tappat sin kvast och tar cykeln...

Stort tack till den "åldrige å-prickaren". Du gör ett fantastiskt jobb. Om det någon gång känns tungt - var glad att ö och ä finns.

2012-07-24 Altenau - Duderstadt

6,1 mil (ack 45,4 mil) Cykeltid: 4:33 tim Snitthastighet: 13:81 km/tim

Maxhastigheten i dag för Ronald var 44,8 km! För den försiktige Kajsa något lägre, 39,7 km/tim. Och detta på smala cykelbanor med ibland skymd sikt. Återigen en härlig dag med strålande sol och över 28 gr i skuggan.

Inte nog med att det är svårt att bestämma hur vi ska enas om karthållningen. Går man in i beskrivningen av vägen är det på tyska (som vi endast behärskar stötvis) och dessutom måste anvisningarna läsas baklänges eftersom vi kör cykelleden åt motsatt håll än vad som står i boken. Ni förstår att det kan bli något fel här och där. Ja, Maggan, Ronald har fått hålla i kartan, men jag (Kajsa) har inte släppt den. Han har fått titta samtidigt😉.

Men dagen började tufft, upp till över 600 m öh, men sen hade vi en utförslöpa på nästan 6 km. Nu har vi kommit ned från Harz-bergen och övernattar i Duderstedt. Skickat foton per post till tf web-master, men kan dröja ett tag innan de är inne. Hade tänkt ha vilodag i morgon, men efter vistelsen i paradiset igår, bedöms vi som delvis utvilade. Vi ska nu ta oss över till Werra-tal och ny kartbok (på tyska). Där tror vi att det blir fint med vilodag, alltså i övermorgon.

2012-07-25 Krulliga ekrar

Ordentliga frukostar varje morgon.

Duderstadt - Bad Sooden-Allendorf

7,9 mil (ack 53,2 mil) Cykeltid 5:41  Snitt 14:39 km/tim

När Ronald kollade sina ekrar hade två st lossnat från sina övre fästen och de övre delarna krullat sig som vissna blommor (Ronalds liknelse). Ve och fasa! Men då vaknade Ronald. Allt var en dröm. Vi gick dock snabbt ut och kollade alla ekrarna, men de stod som tennsoldater i givakt ordentligt fästa i huvud och fötter. Och hade den rätta plongen vid test.

Oavsett om vi bor på vandrarhem, pensionat eller hotell så får vi en ordentlig frukost: Olika sorters bröd, ägg, kallskuret, ostar, fil, juice mm. Vi blir ordentligt mätta!

Idag var det varmt. Stekhett, skulle man kunna säga. Över 30 gr i skuggan. Vi tog oss uppåt, över och nedför mindre berg. Den lägsta växeln har kommit till mycket användning för Kajsa. För Ronald också, faktiskt, även om det är emot hans principer. I Njederjesa tog vi farväl till W-H-H cykelväg och trixade oss över till Werratal radweg. 22 mil på den ska vi göra. Och ny Spiral-bunden-karten-buche. Denna gång är varje blad inplastat! Lyxigt, tycker Kajsa. Varför, undrar Ronald, du har ju den ändå i ett vattentätt kartfodral.... hm, olika syn på vad som är viktigt i livet. Även den vägen ska vi köra baklänges och det inkluderar alltså även instruktionerna, men redan efter en dag ser vi att skyltningen är mycket bra!

Vi följer Werra, med otroliga vyer och massor av borgar och slott uppe längs bergskammarna som höjer sig över floden. Så Maggan och barnbarn, här måste Rapunzel suttit i sitt fängelse. Har sett vita hästar. Måste vara ättlingar till han som var med och räddade Rapunzel.

Hittade ett toppenställe med rum och egen terrass i ett gammalt "half-timbered" hus. 4 rum har hotellet. 70E inkl frukost. Lyxinrett. Vi hade hoppats på två nätter och en vilodag, men de hade bara ledigt en natt så vi fortsätter vidare. Sen måste vi ta vilodag, annars kommer vi komma för tidigt till Venedig och bara sitta där och dingla med benen på en bro.

2012-07-26 Raka spåret längs kurvig Werra

Bad Sooden-Allendorf - Eisenach (längs Werra-tal)

8,5 mil (ack 62,7 mil)  Cykeltid: 5:42  Snitthastighet: 15:45 km/tim

Dagen började i lugnt avslappnat tempo med fika på fm med kladdiga "americaner", lunch på ett gaststätte längs vägen och fika igen med Bananenschnitten på em. Fantastiska vyer längs vägen. Fin cykelväg. Glada cyklister på vägen. Vi varvar Gute Morgen med Hello eller rätt och slätt Hej hej (eller Hojhoj..:).

Framåt 5-tiden insåg vi att vi räknat fel dagen före hur många mil som skulle göras. (Huvudräkning är inte att lita på efter en lång dags cykling. Dessutom ska vi ju läsa kartboken baklänges...). Så nu fick vi ta fram ett Tour de France-tempo och cykla på utav bara den. Vid halv sju var vi framme i Eisenbach. Hittade ett bra hotell där vi kan stanna två nätter.

På em började Kajsas cykel gnissla och tjuta illavarslande. Ekrarna, tänkte vi. Men Ronald bara vände på cykeln, snurrade några varv på bakhjulet och vips var den tyst!! Silverpilen ville nog bara ha lite kärlek och omtanke...:)

Nu har vi gjort en tredjedel av totalsträckan och ungefär halva Tysklands-sträckan.

2012-07-27 Vilodag i Eisenach

En historisk dag tillsammans med Martin Luther som bodde här och framför allt satt och översatte bibeln till tyska i borgen Wartburg. Både jag och Ronald har starka relationer till Luther: Ronald med Luther som ledstjärna som t ex att man inte kan sova på dagen eftersom man då ska arbeta, inte lata sig i onödan etc. Kajsa som gör tvärtom, men har gemensam födelsedag med Luther, 10 nov då han också har namnsdag.

I övrigt, en slapp dag med sudoku, böcker mm. Ta hand om er och vi hoppas ni sett våra små kommentarer till era rara hälsningar i gästboken.

2012-07-28 Har ni clips under fötterna?

Eisenach - Bad Salzungen

7,7 mil (ack 70,4 mil)  Cykeltid: 5:18  Snitthastighet 14:85

Kring 20-22 gr. Regn vid två tillfällen samt när vi gick ut på stan vid 17-tiden. Inga problem att hitta vägen. Men en del mountain-bike-vägar - med sand!! Hade bokat pension i Bad Salzungen. Vi blev inspekterade och tillrättavisade av en sträng herre, så att vi inte hade clips under skorna eller var smutsiga. Vi hade förstått det redan vid telefonbokningen, så vi hade gnuggat våra väskor och kläder några kvarter bort.

Gick sedan ut på em och då blev det ösregn!! Skyfall! Så först fikade vi på stället "Kurhaus", sedan övergick det till middag på samma ställe. Innan vi kunde gå hem, torka fötterna ordentligt och smyga upp på vårt rum.

Hur många vilodagar resp cykeldagar har vi kvar? Viss förvirring har uppstått i cykellägret och även visst misstroende. 1 av 3 lagstadgade vilodagar är utnyttjade, om än några dagar för sent. Sen hade ju vi (läs Kajsa) 4 dagar i reserv, som inte var inplanerade. Dolda, säger Ronald. Typ på balans, säger Kajsa. Och det är där frågan uppstått om 1 av dem har utnyttjats. När då? undrar Ronald. Vet ej, säger Kajsa, men en del av den är borta.

2012-07-29 Med knarrande cyklar i okänd natur

Ompa-bompa-musik på vägen.

Bad Salzungen - Mellrichstadt

7,5 mil (ack 77,9 mil)  Cykeltid: 5:12  Snitthastighet: 14:78

Ösregn när vi vaknade. Övergick till vanligt regn när vi startade vid 9-tiden. Kullersten ut ur staden. Sedan skogsväg modell mountain-bike-stuk. Och sandigt!! Efter 4 mil lämnade vi den trygga och välmarkerade Werra-floden-leden vid Meiningen och tog oss ut i okänd natur på omärkta vägar - utefter en annan cykelled med vilken vi så småningom ska nå floden Main (Main-Werra-leden). Skyltarna med denna förbindelseled kom ungefär var 5 km och var så små att endast fåglar och ekorrar kunde se dem. Långa uppförsbackar som belönades med långa utförslöpor. Stort korv- och öl-kalas i liten by. Inget regn och soligt från 11-tiden.

Nu knarrar och knirrar våra cyklar betänkligt. Mycket sand som vi ej fått bort. Ingen bensinmack i sikte. Min (Kajsas) 1:a på det stora drevet fram, kan endast fås på plats om jag samtidigt trampar baklänges(!) (mitt i en kraftig uppförsbacke!!) och växlar mellan 1:an och 2:an och sedan tillbaka till 1:an. Allt enligt instruktioner från Ronald...😥. Då är den i och jag har sannolikt redan fallit i backen!! OBS! Att 1:an lätt fås på plats på slätmark, påpekar Ronald. Men vad har jag för nytta av den då? Jo, om jag växlar till 1:an i god tid före backen, då fungerar det.

På em inkvarteing hos grekisk dam med Fremdenzimmer (ungefär pension) med grekisk restaurant där vi kunde äta souvlakis på kvällen.

2012-07-30 Markkontakt av andra graden

Så här stora och tydliga var inte alltd skyltarna..

Mellrichstadt - Schweinfurt

6,4 mil  (ack 84,3 mil)  Cykeltid: 4:28  Snitthastighet 14:63

Tidig frukost och full fart, ånyo i regn. Som upphörde vid 11 igen. (Har antytt till Ronald att om vi går upp senare så behöver vi aldrig cykla i regn...:). Regnkläder på och ut på regnblöta vägar.

Så i en liten by hände det: Ronald ska ta sig upp på trottoaren (som vi cyklister och fotgängare ska samsas om). Då slirar cykeln på trottoarkanten och Ronald likt en sidoliggandes Superman flyger in mot huset. För att skydda sitt huvud och sin opererade höft, vrider han, i luften, hela kroppen så att han hamnar på den andra höften med fem cm tillgodo från huset och en stolpe. Och hjälmen pangar i trottoaren, men skyddar huvudet. Resultatet blev några blodiga knogar, lite ömt knä och en chockad och stirrande Kajsa.

Resten av turen idag gick utan problem och då ska ni veta att varje dagstur innebär att se ca 100 - 140(!) cykelskyltar, så vi har fullt upp hela tiden. Ingen rast, ingen ro! Nu är vi komna till Schweinfurt och övernattar nog här.

2012-07-31 Oändliga vinodlingar

Schweinfurt - Ochsenfurt

7,7 mil (ack 92 mil)  Cykeltid: 4: 58  Snitthastighet: 15:82

Det behövs verkligen inte mycket för att Die Cyklisten ska bli lyriska. Ett café/bäckerei som plötsligt dyker upp efter timmar av cykling där kaffe och chokladcroissant kan intagas. Eller att det möjliga sovstället visar sig vara en pärla! Som nu i Ochsenfurt! Historisk, blommande, levande stad. Stort fint rum i korsvirkeshus från 1500-talet med träbalkar kors och tvärs i rummet. Med liten affär i närheten där tvättmedel och godis kunde köpas! Här tar vi vilodag nr 2!

Annars började dagen som vanligt med regn och 14 gr. Nu skulle vi ta den populära Main radweg i nära 8 mil. Fullt med cyklister och cafeer trodde vi. Men det blev inte mer än vanligt. Efter några mil förändrade sig landskapet och oändliga vinodlingar bredde ut sig och byarna var klädda i blommor i alla färger. Hängde ut från fönster och balkonger. Då levde Die Cyklisten upp och trampade med lätta tag de 7,6 milen!

2012-08-01 Intervju i Ochsenfurt-bladet med Herr Högberg

Herr Högberg i Ochsenfurt.

"Ni har nu cyklat över 90 mil och har vilodag här i Ochsenfurt. Det verkar ju vara en fantastiskt välplanerad och välkomponerad cykeltur. Eller hur, herr Högberg?" "Jo, det må så vara, men reseplaneraren har extra dagar, dolda dagar, som jag tycker varierar dag för dag. Ibland är de tre, ibland fyra och sen plötsligt två. Känns otryggt, på något sätt. Det är som svarta hål som man vet om, men ej kan se."

"Är det något annat som ni oroar er för, för resten av färden?" "Ja, att vi inte kommer hem." "Men det låter ju förskräckligt. En olycka menar ni då?" "Nej, inte alls. Men att vi förvirrar oss i alperna och inte kommer ut från dem. Och vi hittas om 4000 år och blir kallade Cykelmannen och hans Cykelkvinna. Hamnar på museum i Bolzano bredvid Özt-tal-mannen och får ligga naken i ett kylrum och betittas genom glugg i väggen. Samt att man kommer att rekonstruera våra kläder och undra över våra cykelbyxor." "Men ni har ju kartor? Många, har jag hört." "Jo, men de innehåller så många alternativa vägar i alperna och reseplaneraren förstår endast vart femte ord av den tyska beskrivningen. Själv kan jag ingen tyska. Och jag är rädd att hon ska missa ett och annat an, auf, hinter, in, unter etc. Tänker under vilodagen inhandla en kompass för säkerhets skull."

"Något annat som oroar?" "Ja, att min fru inte vågar köra nerför de branta alpvägarna. Hon kanske helt sonika kliver av cykeln och vägrar köra vidare. Vad gör jag då? Vi är i och för sig medlemmar i vandringsföreningen Alpenverein. Kanske de då kan hämta ner henne med helikopter?"

"Ni själv har genomgått en stor förändring, de senaste dagarna, har vi hört. Berätta!" "Snuset, menar ni? Ja, det är slut sedan fyra dagar, efter att jag torkat och återanvänt de sista påsarna under nagra dagar. Det går OK, men jag saknar det. Men det var planerat."

"Slutligen, vad har ni lärt er under den har turen?" "Att man kan mer än man tror. Att det är kul med Spänning och Äventyr. Att det är härligt att solen nu ska skina flera dagar framöver. Samt att dagar kommer och kan sedan försvinna...:)"

"Tack, herr Högberg, och lycka till i fortsättningen av er cykeltur!"

2012-08-02 Tungt och eländigt för Die Cyklisten

Kanske dags för rollator - denna såg vi i Ochsenfurt.

Ochsenfurt - Feuchtswangen

8,3 mil (ack 100,3 mil)  Cykeltid 6:18  Snitthastighet 13:56

Så lämnade vi det fina Ochsenfurt där vi verkligen njutit och kopplat av. De första fem milen till Rothenburg an der Tauber gick riktigt bra. Cykelleden "Main-Tauber-Fahrrad 8" gick över bergen mellan de två floderna. På fin cykelbana hela vägen. Genom majs- och sädesfält. Så över till Romantische Strasses cykelväg som gick på egen cykelbana. (Kajsa kände sig som hemma. Här körde hon och hennes familj upp från Füssen, efter att där ha firat jul för sisådär 45 år sedan...) Till Rothenburg. Upp till torget (phuuu i 30 gr hetta!). Åt lunch.

Sedan tillbaka till cykelvägen - som försvann! Vi fick då ta liten landsväg mellan byarna. Myckert vackert, men åhh, så långa och tunga backar. Till himmelen, bokstavligt sett! Det blev 8 mil och det kändes som två för mycket. Vi var dödströtta när vi kom till ett Gasthaus i Feuchtswangen kl 17.30 och undrade hur vi i all sin dar skulle klara resten av cykelfärden. Mjölksyran sprutade ur öronen långt in på kvällen och Kajsa fick mjölksyrakänning i benen vid minstra vridning i sängen. Hur ska det gå???

2012-08-03 Nytt liv i Die Cyklisten

Feuchtwangen - Nördlingen

5,4 mil (ack 105,7 mil) Cykeltid  4:04  Snitthastighet  13:60

Nu hade vi bestämt oss för att "what-so-ever" bara ta det lugnt och inte låta oss stressas över alpvägar. På dem bara! Vi lyckades hitta olika cykelvägar hela dagen och förflytta oss till Nördlingen. Där var vi vid 14 och bestämde oss för att stanna och njuta. Titta på stan. Varit inne i kyrkan och önskat oss alla hälsa och välgång...:). Alla krafter har återkommit och humöret är ånyo på topp!

PS. Bara så ni vet: Över Fernpass i Österrike och Reichenpass i Italien blir det shuttle-bus med cyklarna som bagage. DS

2012-08-04 Vurpa nr 2 - till sjukhus

Vid den här trottoarkanten tog cykelfärden slut!

Nördlingen - Donauwörth

3,9 mil  (ack 109,8 mil)  Cykeltid  2:34  Snitthastighet  15:51

3,5 mil på fm till Donauwörth. Mycket på cykelväg längs landsvägen B 25an. Cykelleden Romantische Strasse visade sig mest ledas runt på gamla leriga skogsvägar, så den undvek vi nu. Skyfall under vägen! På med alla regnkläder. Så kom vi då in i Donauwörth och hittade direkt Via Claudia Augusta. Lyckan var total! Framför allt för Kajsa som fick ta fram Spiralen-bunden-Karten-buche nr 3 över vägen som nu skulle leda oss fram till Venedig. Över alperna. De riktiga. Vi tog oss över Donau och Donaubron. Bestämde att vi skulle cykla tillbaka och hitta något att äta innan vi fortsatte vår färd.

Då, efter att ha korsat en gata, skulle jag (Kajsa), efter Ronald, köra upp på en mycket låg, men mycket rundad trottoarkant. Hann tänka att trottoaren såg smal ut, hann tänka att kanten var rundad, att jag borde ta körbanan, men cykelvägen gick ju upp på trottoaren.... Cykeln gled ut i gatan och med förvåning märker jag att jag ramlar av cykeln inåt en stenmur. Inte som förra gången 2006 som Batman, framåt med händerna utefter sidorna, ej heller som Ronald för någon vecka sedan, som Superman, flygandes på sidan med utsträckt högerarm. Utan mer som en säck potatis som kastas inåt. Sen minns jag inte mycket. Inte om jag föll på sidan eller hur jag slog i huvudet. Ronald hörde en krasch bakom sig, vänder sig om, ser cykeln och en bil. Tror att jag blivit påkörd. Kastar sig av cykeln och springer tillbaka. Men i bilen fanns i stället en man och en kvinna som sett förloppet och hjälper mig. För mig är det mycket dimmigt. Jag hör att kvinnan säger att jag varit borta i 20 sekunder. Min enda tanke är att "sätt upp mig mot muren och låt mig sitta där i 1-2 timmar och sen kan vi fortsätta". Så skedde 2006 vid ev käkbrott. Då fick jag ligga i ett dike i lugn och ro och surpla lite Jägermaister och inga människor som störde (utom Ronald naturligtvis som plåstrade om mig). Lite senare samma dag (2006) vurpade jag igen, in i ett nässelstånd, och där var det definitivt inga människor. Lite svårare här, mitt i centrum... Nu hör jag dessutom att det ringts efter en ambulans, utan att fråga mig! Jag tänker: "Herregud, vi ska ju fortsätta till Augsburg på Via Augusta och cykla 3 platta mil utefter Lech! Vi har inte tid med sjukhusbesök." Jag spänner mina dimmiga ögon i Ronald och väser "sätt upp mig då". Men bilmannen ingriper och sätter sig på knä bakom mig och håller huvudet stilla. Polis kommer. De kontrollerar min cykel och min hjälm. (Säkert 80% av de cyklister som vi sett, har INTE haft hjälm.) Ambulansen kommer och nu får jag ge mig. Det sista jag ser är Ronald som ser alldeles chockad ut och lämnas på gatan med en lapp med sjukhusets namn, ingen karta och två fullastade cyklar. Hur skulle han göra? När skulle jag se honom igen?

Jo, ganska direkt efter att vi kommit in på sjukhuset dyker han upp, i cykelhjälm och lite svettig! Jag hinner undra, fortfarande i dimma, om han hakade fast sig med cyklarna bakpå ambulansen eller om det är en dröm. Men han hade fått hjälp av en herre i en barnfamilj som sett det hela. Han var dubbelt så stor som Ronald, tar sig an min cykel och med knäande stil cyklar han i rasande takt till sjukhuset. Ronald hinner knappt med. Väl framme försöker Ronald erbjuda pengar till taxi, men han avböjer och börjar gå mot centrum. 40 minuters promenad... insåg vi senare.

På akuten blev jag snabbt omhändertagen av vänlig läkare som på knagglig engelska skulle analysera mitt tillstånd. "When you fell, did you..?" Så knep han i hop ögonen. "Or did you..?" Så spärrade han upp ögonen. "If you.." Så knep han ihop ögonen. "Than you stay at the hospital."  "If you.." Så spärrade han upp ögonen. "Than you don´t have to stay." Först undrade jag om han faktiskt menade något med ögonen, sen förstod jag han han undrade om avsvimning. Nu mindes ju inte jag och jag ville fortsätta, så jag försökte spärra upp ögonen för att visa att "nog var jag med, alltid". Men han gick inte riktigt på det.

Nästa steg i analysen var att han på TYSKA frågade mig ett antal saker bl a vilken dag det var. Det visste jag "Samstag". "In Deutsch", la jag till och tyckte att jag på så sätt skulle få 2 poäng. Svenske statsministern kom jag ihåg, liksom vilken stad vi var i (vilket i och för sig inte var en bra fråga eftersom vi passerat 10 - 15 byar och städer VARJE dag så det var verkligen inte säkert att vi visste just nu vilken stad vi var i). Så kom han till Schwedishe Königen och just då stod det still. Jag kom inte ihåg vad vår kung heter. Carl... men sen, inte 14 väl, Johan? Ahhh, Carl XVI Gustaf. "Nein", säger läkaren och ler. "Die Königen?" Carl.. försöker jag igen. "Nein" och han ler ännu större. "Die Königen?" Då går det upp ett ljus, han är ju tysk, vi är i Tyskland, han menar Drottningen, Sylvia! Ja! Rätt! Vi pustar ut alla tre, läkaren, Ronald och jag. En lättnad sprider sig i rummet. Jag är OK. Nu tänker jag, gör man så i Sverige också? Om det kommer in en kines på Danderyds akutmottagning, ställer man frågor på SVENSKA? Och om han inte kan svara PÅ SVENSKA, då klassas han som ej frisk?

Efter röntgen kommer läkaren in och visar med händerna att nacken är lite vinglig och skev. Som han visar det ser jag framför mig att nacken hålls uppe av tältsnören och tältpinnar och nu har några av dem tänjts ut. Halskrage på. Måste stanna på sjukhuset. "OK, säger jag, men när kan vi fortsätta?" "Nja, kanske om 1 - 2 dagar, möjligen."

Jag kommer till en avdelning och ett rum med två andra damer. Jag och Ronald pratar om ev genvägar till Venedig. "Vi kan ta cyklarna till Bolzano", säger jag. Ronald ser mer tveksam ut.

Annars var vårt nästa problem just då våra cyklar! Skulle verkligen Silverpilen och Blåtjuren El Toro stå i obevakat cykelställ utanför sjukhuset hela natten?? Så hade aldrig skett under vår cykelfärd. På varje vandrarhem, gasthaus, hotell etc fanns det ett garage, ett källarförråd, bakgård, tvättstuga, biljardrum, konferensrum..... som våra cyklar tryggt kunde stå i/på under natten. Givetvis låste Kajsa ändå alltid sin cykel, vilket inte Ronald gjorde. Och givetvis undrade alltid Ronald vem som skulle komma in i detta trygga utrymme och stjäla våra cyklar under natten.....

Ronald tog allt vårt bagage i en taxi och checkade in på ett Gasthaus i centrum. Vi kramade om varandra och sa till varandra att "vi båda ändå haft tur i våra vurpor. Det kunde ha varit värre!" Men båda tänkte vi att vi ville fortsätta.....inte bryta nu....🤔

2012-08-05 På sjukhus i Donauwörth - viktiga frågor ventileras

Stor, obekväm halskrage.

Ronalds Gasthaus Traube visade sig ligga 50 meter från olyckplatsen, så inspektion kunde göras. Jag hade trots allt haft tur! Det kunde verkligen blivit värre! Mitt huvud hade hamnat mellan två stolpar mot en stenmur, men på stolparna, längst ned, fanns vassa fästen som hade kunnat skada än mer.....

Min gårdagskväll (lördag) skedde i viss dimma, huvudvärk och försök till social samvaro. En 50-årig dam mitt i emot hade just kvicknat till ordentligt efter sin operation, medan kvinna nr två fortfarande låg i efterdyningar av sin. Dvs sovandes och kunde ej prata. Alltså kvarstod jag. Hon konstaterade dock att det var ju SÅ SYND att vi, i denna vackra ljusa lördagskväll, inte kunde prata ordentligt. Inte p g a av min hjärnskakning (som diagnosen då löd) utan att hon endast kunde knagglig engelska och jag endast knagglig tyska. Men jag försöker ju alltid (oftast i alla fall) vara trevlig så gott det går och vad fann jag då för samtalsämnen att ventilera i mitt omtöcknade tillstånd. Jo, jag plockade ur minnet de frågor som jag och Ronald hade ställt oss på nervägen t ex varför finns det så många borgar och rundmurar i södra Tyskland. Och inte i Sverge. Var exakt gick den forna östyska gränsen? Eisenach, Meiningen och Werratal måste väl tillhört forna Östtyskland? De trodde vi i alla fall. Men hur var det med Herz-gebirge? Och hur är relationerna idag? Och hur var de 1937 resp 1945 och inte minst 1989? Finns det problem? Pengainsatser i forna Östtyskland? Och sen den viktiga frågan om de, tyskarna, har synpunkter på våra krigsinsatser under 30-åriga kriget på 1600-talet? Ja, så pratade vi på och hon flyttade stolen närmare och närmare min säng och var pigg som en lärka. Frågan om slotten/borgarna förklarade hon med "the körk and pang, pang" och när jag absolut inte förstod vem "the körk" var efter femte försöket sa jag lite mumlande "ok" och försökte avsluta samtalet. Men icke. Då fick jag ta fram mina sista krafter och visa lite intresse för hennes hälsotillstånd och vad var det för operation hon genomgått? Det tog ungefär en halvtimme att utreda och ej få klart vilken. Magen, men inte där man äter. Där barn finns. Aha, livmoder, tänkte jag. Men så drog hon hela tiden fingrarna bak mot rumpan och jag fick inte klart för mig om livmodern fått annan riktning eller om det kanske ändå var blindtarmen. Då kom Ronald på nytt och jag kunde äntligen få vila lite.

Det där var olycksdagen. Söndagen fortsatte med dropp, huvudvärk men mycket bättre. Lite soppa skulle jag få till lunch. Ronald hade hittat vägen till sjukhuset och i två omgångar tog han hem cyklarna till sitt hotell. Lättnad!

Efter soppan tilltog huvudvärken. Illamående började som sedan varade till nästa dag, måndag. Besökstiden var mellan 14 -19 och de båda kvinnorna (nr två hade nu vaknat upp) hade i stort sett samtliga familjemedlemmar närvarande. Så där en tolv st räknade jag till. Illamåendet tilltog kraftigt ungefär en gång i timmen och varje gång skulle jag på stapplande ben och med gigantisk droppställning hastigt ta mig förbi alla personerna till toaletten och hinna in genom två dörrar och stänga desamma, kräkas och sedan återvända genom de två dörrarna, se fjorton ansikten vända sig emot mig, samtalen hade avstannat och på tyska frågade "min dam" om jag kräkts. Jag nickade, alla beklagade. Jag stapplade till sängen och tjattret återupptogs... 

På kvällen hade dam nr två vaknat rejält och kunde nu på heltid vara dam nr etts "pratsyster". Men nr två fick knappt en syl i vädret. Jag noterade mellan några kräkningar att nr ett pratat konstant i en timme, tittat upp på mig vid min tansfer till toan, frågat om jag kräkts, jag nickat och sedan fortsatte hon prata i ytterligare en timme.. Så där höll det på. Men hon var mycket vänlig och omtänksam!

2012-08-06 Fortsatt sjukhusvistelse - hemfärd planeras

Beslutades, efter allt mitt illamående, att CT-röntgen skulle göras och fortsatt dropp. Ingen mat. På eftermiddagen fick jag lämna mina damer och flytta till annan avdelning. Jag mådde då mycket bättre och hade börjat undra över sjukhusräkningen. Men den skulle tyska försäkringsväsendet ta hand om och skicka till Försäkringskassan(?) i Sverige. Skönt!

När jag och Ronald satt och pratade och vi börjat inse att resan trots allt sannolikt skulle ta slut här och nu, kom den första läkaren in och förklarade, så gott det gick, att det var lite värre än han först trott med nacken. En kotförskjutning och halskrage på i två veckor. Ja, då var ju det inte mycket vi kunde göra. Går ju inte att cykla med halskrage!

Jag försökte, lite senare, fråga lite försiktigt om han VERKLIGEN kunde veta att skadan som han såg på röntgen var ny. Jag menar, om den kanske var gammal? Han spände ögonen i mig och betonade, bestämt, men leende: "Ich weiss". (Jag vet..) Han hade då också en ung kille med som översättare som med rodnande kinder på engelska kunde intyga "att han vet". Läkaren visade på röntgenbilen "det här är gammalt, liksom det här, men det här är nytt". Jag ville fråga hur han kunde se det, men avstod....

Hjärnskakning och kotförskjutning. Ingen motion på två veckor. Inga höga ljud. Inget disco..:) Inga svåra tankenötter att tänka på. Hjärnan måste få koppla av. Undrar hur länge jag kan leva på det, på jobbet och hemma? Till november, december?

Vi tog kontakt med SOS International. Deras läkare pratade med min tyska. Hemfärden började planeras. Mycket hjälpsamma. Inga krångligheter. Sorgligt men sant!!! Stor tomhet!!!

2012-08-07 Fin eftermiddag i Donauwörth

På tisdagen fick jag komma "hem" till Gasthaus Traube, inspektera olycksplatsen, byta om, börja packa. Sedan gick vi ut på stan och intog middag på en italiensk restaurang invid floden Wönitz (som mynnar ut i Donau). Vacker, varm sommarkväll. 

Gång på gång intalar vi oss att vi ska vara glada att inget värre hänt och alperna kanske ändå skulle blivit väl tuffa, kanske skulle det regnat vid nerfarten från Reichenpass och då hade det kunnat gå ännu värre och kanske skulle det blivit mycket hett i Venedig, kanske t o m luktat illa.... Ja, så höll vi på och intalade oss, fast vi ju var jätteledsna att behöva bryta....att inte komma fram till vårt mål.

2012-08-08 Hemfärd till Sverige

I väntan på taxi som ska ta oss till flyget i München.

Taxi till Munchen. Därifrån flyg till Zurich. Väntan på flyget till Arlanda. I kön till det senare flyget ser Ronald en dam som ler vänligt åt honom. Lite frågande? Lite bekant, kanske?  Han hinner dock tänka, lite smickrat, att "kanske jag ändå är så stilig i min solbränna och spänstighet att damer fortfarande ser mig som en man i sina bästa år." Han tvingas återvända till verkligheten...:) och försöker påkalla min uppmärksamhet och då ser jag Lena J (en av mina två chefer) med dotter. Och vi stirrar på varandra i ungefär 30 sekunder och försöker koppla ihop hjärncellerna till något vettigt. Lena, som skrev i vår gästbok bara för några dagar sedan. Hon skulle ju till Milano. Vad gör hon här i Munchen (där jag trodde att vi var). Lena, visste ju att vi var i Tyskland, så vad gjorde vi i Zurich (hon visste ändå var vi var). Kärt, men förvirrat återseende!

Till Arlanda. Dotter Carro och barnbarn Ludde hämtar. Cyklarna, som vi under Ronalds protest, stått och lindat in i skurtrasor och plastpåsar vid incheckningsdisken i Munchen, var helt OK. Hem i regn.

Ja, som ni förstår av alla mina utläggningar om dessa sjukhusdagar (rehab terapi eller äntligen gratis tid vid datorn??) så mår jag bra! Liksom Ronald! Det känns snopet, men helt OK. Tf webmaster har ju lagt in en massa bilder och vi har några till. Dessa ska vi rensa i, skriva texter och sen även göra ngn form av summering av vår fantastiska färd. Så vi återkommer. Men nu vila.